Det finns band som inte passar in någonstans. Band som inte går att placera in i ett musikaliskt fack, som inte har några musikaliska jämlikar och som egentligen inte riktigt är en del av någon större musikalisk rörelse på det sätt de absolut flesta banden är. Udda fåglar.
“Prefab Sprout” är ett av dem. De var visserligen till en början en del av den romantiskt präglade popmusik som dök upp i kölvattnet av punken och post-punken i det tidiga åttiotalets Storbritannien. Under en kort period gick det att placera dem i samma fålla som band som Aztec Camera och Deacon Blue. Det tog dock inte lång tid förrän tiden i någon mån hann ifatt dem. Eller snarare, Prefab Sprout hade alltid stått still, förankrade i Paddy McAloons unika talang och förmåga att på ett sätt som på samma gång var sofistikerat och lättlyssnat fånga flyktiga ämnen i melodi och text.
Deras andra album släpptes 1985. Paddy McAloon var då 27 år gammal. Med den tidens mått var han redan vid platta nummer två att betrakta som en gammal man i en popvärld befolkad av kids i 19-21-års åldern. Albumet Steve McQueen är utan tvekan att betrakta som deras absoluta mästerverk (även om deras senaste platta, Crimson/Red, som släpptes för några år sedan konkurrerar om titeln).
För en modern lyssnare framstår Prefab Sprout möjligtvis ofta som lite för oironiska, ibland lite för uppriktigt sentimentala och livsbejakande. Ta låten Life’s a Miracle, från albumet Andromeda Heights som släpptes 1997, som helt utan förbehåll besjunger det mirakel livet faktiskt är. Det är ganska långt från det coola och distanserade poserande som band oftast ägnar sig åt. Särskilt om man beaktar att 1997 var en tid då populärkulturen dominerades av anti-engagemanget hos generation x och svallvågorna från britpopen ännu inte hade lagt sig.
Precis på samma sätt som the Smiths är bandet för alla som känner sig ensamma och missförstådda är Prefab Sprout ett band för dem som utan förbehåll vill omfamna livets goda och dåliga sidor. Efter Steely Dan finns det knappast något band som varit smartare.
Att Sprout dessutom är ett band som ramat in sin karriär med sina två bästa album gör det hela än mer imponerande. Få är de band som lyckats släppa sina två bästa album i inledningen och slutet av sina karriärer.
Nu är deras karriär förvisso inte över. I alla fall är det många som hoppas det. Paddy plågas sedan några år tillbaka av allvarliga problem med sin hörsel. Det hindrade honom inte från att spela in senaste albumet på helt egen hand, men det var, får man anta, inte en helt enkel process. Klart är att det finns många människor världen över som väntar på nästa livstecken från ett av tidernas bästa och mest excentriska band.
