Neil Young var 33 år gammal när hans album Rust Never Sleeps släpptes år 1979. Han var vid det laget en veteran i musikvärlden vars bäst före datum enligt alla rimliga förväntningar borde ha passerats.

Istället släppte han sitt förmodligen mest allomfattande och, enligt många, bästa album. Rust Never Sleeps är ett amerikanskt panorama med låtar som behandlar ämnen som sträcker sig från meta-betraktelser över musikaliska karriärers förgänglighet och åldrandet till berättelser skrivna utifrån perspektivet av en drogkurir under postapokalyptiska förhållanden. Att konversera med Marlon Brando och Pochahontas vid en lägereld får också plats i en låt som på en och samma gång lyckas vara ett surrealistiskt fyrverkeri och en elegi över brotten som begicks då den amerikanska kontinenten erövrades. Eller låten Thrasher, en svidande gliring mot bandkamraterna i Crosby, Stills, Nash & Young, ett ämne som är helt främmande för alla bortom de närmast berörda – men han lyckas ändå förvandla det till någonting allmängiltigt. Någonting att känna igen sig i.

Rust Never Sleeps är annars mest berömd för att albumet innehåller en textrad som citerades av Curt Cobain i hans självmordsbrev. It’s better to burn out than to fade away. En sorglig betraktelse och sann betraktelse över det spektakel som konstnärskap i sig ofta utgör och den fascination vi människor tycks finna i de tragiska livsöden som kantar musikhistorien. I Kurt Cobains fall blev det, får man anta, ännu ett argument för att lämna denna värld. Neil Young tog det, enligt uppgifter, hårt.

Men det är väl också så det måste vara för en konstnär som lyckas åstadkomma någonting som har ett såpass stort genomslag att det genomsyrar och påverkar allt som kommer därefter. Man kan lätt föreställa sig att en artist som till exempel Bob Dylan ofta fått höra sina verk i sammanhang som inte alls känns bra för honom.

För Young så markerar Rust Never Sleeps slutet för hans gyllene år som artist. Han har sedan 80-talet fortsatt varit en vital artist, men utan att någonsin nå samma höjder som han gjorde under 70-talet. Han lyckades i vart fall undkomma det öde han själv beskrev så pregnant och som Cobain citerade. Det är inte bättre att brinna ut än att långsamt försvinna. Som människa. Det gäller att separera artisten från människan, bakom varje konstnärsskap finns en person.

Published
Categories Musik