Joni Mitchell är en av det förra seklets största artister, både i kommersiell och artistisk mening. Trots det så verkar det vara relativt få som lyssnar på henne, inte minst på den här sidan av Atlanten, hur kan det komma sig?

Nog var hon ganska strulig på många sätt, vilket hon inte gjorde någon hemlighet av. Hennes låtar handlar om hur komplexa relationer kan vara – hur lätt det är att förälska sig och hur förälskelser lika lätt försvinner och förvandlas till någonting förgiftat. Ofta självbiografiskt verkar det som.

Men om det finns någon artist som förtjänar mer uppmärksamhet, som förtjänar att spelas på radion så är det hon. Det finns knappast någon artist som haft större betydelse som samtidigt uppmärksammas så lite. Det är en märklig paradox.

Är det ännu ett uttryck för kvinnans försummade roll i samhället? Det är inte omöjligt. Det är paradoxalt att säga att någon som har sålt miljontals album världen över är åsidosatt och förtjänar mer uppmärksamhet. Det går ingen nöd på Joni Mitchell, hon har tak över huvudet och bröd på bordet så att det räcker och blir över. Det märkliga uppstår när man jämför henne med manliga artister som åstadkommit mindre, som i sin karriär lyckats så mycket sämre, både kommersiellt och artistiskt, men som ändå får betydligt mer uppmärksamhet.

En djupdykning i Joni Mitchells artistskap kommer att belöna sig. Hela poängen med den här artikeln har varit att få dig att utforska ett exceptionellt artistskap. Börja med Blue, det är där de flesta börjar, men stanna inte där. Fortsätt med Court and Spark. Sen är du med största sannolikhet fast. Joni själv tar det därifrån.

Published
Categories Musik